I slutet av 1600-talet växte Blå Porten upp intill en av de järngrindar som ledde in till kungens jaktpark. Ynglingar, flickor, gamlingar och kungliga, socialiserade på Djurgården. Om somrarna promenerade man, spelade luta, njöt av balett eller av fyrverkerier. På vintern färdades man i släde, nerbäddad bland varma fällar.

Under 1700-talet upphörde Djurgården att fungera som jaktpark. Men folket fortsatte att strömma ut på Djurgården och inte allra minst till Blå Porten. Många av restaurangens gäster var välbärgade, såsom riksdagsmän och grosshandlare. Rykten gick om att även präster smugglades in bakvägen, eller som man skämtsamt sa "den teologiska vägen".

En kväll i april 1869 var olyckan dock framme. Bagarstugan fattade eld och restaurangen brann ner till grunden. Det dröjde till 1916 innan namnet togs i bruk igen, denna gång lite längre in på ön. Bredvid då nybyggda Liljevalchs konsthall inrättade krögaren Agnar Meurling en sommarrestaurang med en italienskinspirerad trädgård. En marinblå port teglades in i muren som entré för att ge legitimitet till namnet. 

1938 tog statliga Sarabolaget över driften, och Blå Porten blev mer folklig. På 60-talet startades sommarklubben “Le discjockey” på Blå porten, som var Stockholms första diskotek. Gästerna fick roa sig och dansa till LP-skivor. Blå Porten i sin nuvarande form grundades av krögaren Peter Schreck som drev restaurangen 1972 till 1996. Sedan 2012 är det familjen Sürer i Boqueria Group som bevarar det koncept Peter satte.